smelin

Jag har aldrig sett mig själv som tränartypen, mitt intresse för simning har alltid varit rent tävlingsmässigt som aktiv idrottare. Jag har alltid varit en människa som längtat efter att tävla och ideligen velat jämföra mig med andra. På senare år har jag dock även börjat undervisa simning för vuxna och kommit på att det finns fler sidor av simidrotten som jag kan uppskatta. Det kanske inte behöver vara det ena eller det andra, aktiv idrottare eller tränare, man kanske kan brinna för bådadera?
   Få saker slår känslan av att lyckas med sin idrott, att persa (slå personligt rekord) är verkligen en härlig känsla! Att sätta upp nya mål och att träna tills mjölksyran flödar i kroppen är saker som känns så självklara att jag skulle känna stor saknad om dessa togs ifån mig. Men även tränarjobbet har sin charm! Att se någon ta sina första simtag utan att krampaktigt gripa tag i bassängkanten eller att få någon att övervinna sin vattenrädsla genom att för första gången hoppa i på djupt vatten är härliga upplevelser! Lyckan man ser i simmarens ansikte sprids direkt till ens eget!
   Trots allt är det två helt olika former av lycka som man upplever som simmare respektive tränare. Vad jag helt säkert vet just nu är att jag inte skulle vilja vara utan någondera!

Badhuset är mitt andra hem. <3