Snart jullov...
Hela klassen bara lääääängtar. Två dagar till, sen så. Då är det äntligen ledighet som gäller. Men först, dugga på fredag.
Duggan känner jag mig rätt lugn inför vilket på sätt och vis är oroande eftersom den är muntlig och praktisk (den går ut på att kunna tolka och berätta om slumpvis taget mikroskoperingspreparat inför grupp och examinator). Det gäller att jag pluggar på i morgon för trots att jag kan preparaten i min mikroskoperingslåda är det en helt annan sak att stå där och snabbt kunna redogöra för dem på själva inställningen.
I dag hade vi sista föreläsningen på denna kurs. Känns jättteskönt med tanke på att jag verkligen inte har koll på något av det som gåtts igenom den senaste veckan. Har känts lite som en hopplös situation här mot slutet där bunten med föreläsningar man inte förstått bara vuxit och vuxit... Äntligen kan man ju faktiskt börja beta sig igenom dem utan att det samma dag läggs en ny på toppen. ;)
På eftermiddagen hade vi PU (på reumatologen för min grupp) och idag var det min, Klaras och Kalles tur att intervjuva varsin patient under videoinspening. Jag kom dit lite i tron att samtalet kanske skulle stanna upp och att jag inte skulle ha något att säga efter ett tag, men det var ju det minsta jag hade behövt oroa mig för. Min patient, en mysig liten gubbe i 80 årsåldern, var otroligt pratglad och jag fick knappt en syl i vädret! Den intervjun varade ca 25 minuter medan Klaras och Kalles tog 10 eller max 15... Och då berodde det ju inte på att jag hade en massa intelligenta frågor som sagt... ;)
Det måste ju vara en oerhörd konst att begränsa patientens långa utlägg utan att gå miste om viktig information för anamnesen. Hur gör man det på ett bra sätt? Vi får verkligen lära oss en massa om att låta patienten tala till punkt och att inte avbryta, men när samtalet börjar glida in på andra områden är det ju faktiskt av tidskäl rätt väsentligt att man har förmågan att lite diskret avbryta och åter leda in patienten på spår som faktiskt är till hjälp i diagnostiseringen. Annars blir den, i vilket fall, korta patienttiden väldigt ineffektiv.
Efter PUn, som drog ut på tiden, cyklade jag ner till Domkyrkan för generalrepetition med kören inför kvällens julgudstjänst/konsert. Frida den rackarn lyckades t.o.m. komma dit före mig fastän hon åkt från PU i Tierp! Jisses vad sega vi måste varit på reumatologen idag... Hann inte sjunga något alls på genrepet eftersom jag var sen och det kändes vill jag lova när vi uppträdde sen! Kände mig som en hes höna där på kanten med alla skyhöga toner som det naturligtvis fanns rikligt med i de flesta julsånger. Kändes bra att jag hade orgeln i ryggen så att inte de värsta kraxen bröt igenom. Haha... ;)
Nu har jag kollat på "Bonde söker fru" vilket ju var riktigt fint i dag. Nästan så man fällde en tår här hemma i soffan när paren fann varann. :)
Nu ska jag beta mig ett steg nedåt i föreläsningshögen! ;)
Höres!
Duggan känner jag mig rätt lugn inför vilket på sätt och vis är oroande eftersom den är muntlig och praktisk (den går ut på att kunna tolka och berätta om slumpvis taget mikroskoperingspreparat inför grupp och examinator). Det gäller att jag pluggar på i morgon för trots att jag kan preparaten i min mikroskoperingslåda är det en helt annan sak att stå där och snabbt kunna redogöra för dem på själva inställningen.
I dag hade vi sista föreläsningen på denna kurs. Känns jättteskönt med tanke på att jag verkligen inte har koll på något av det som gåtts igenom den senaste veckan. Har känts lite som en hopplös situation här mot slutet där bunten med föreläsningar man inte förstått bara vuxit och vuxit... Äntligen kan man ju faktiskt börja beta sig igenom dem utan att det samma dag läggs en ny på toppen. ;)
På eftermiddagen hade vi PU (på reumatologen för min grupp) och idag var det min, Klaras och Kalles tur att intervjuva varsin patient under videoinspening. Jag kom dit lite i tron att samtalet kanske skulle stanna upp och att jag inte skulle ha något att säga efter ett tag, men det var ju det minsta jag hade behövt oroa mig för. Min patient, en mysig liten gubbe i 80 årsåldern, var otroligt pratglad och jag fick knappt en syl i vädret! Den intervjun varade ca 25 minuter medan Klaras och Kalles tog 10 eller max 15... Och då berodde det ju inte på att jag hade en massa intelligenta frågor som sagt... ;)
Det måste ju vara en oerhörd konst att begränsa patientens långa utlägg utan att gå miste om viktig information för anamnesen. Hur gör man det på ett bra sätt? Vi får verkligen lära oss en massa om att låta patienten tala till punkt och att inte avbryta, men när samtalet börjar glida in på andra områden är det ju faktiskt av tidskäl rätt väsentligt att man har förmågan att lite diskret avbryta och åter leda in patienten på spår som faktiskt är till hjälp i diagnostiseringen. Annars blir den, i vilket fall, korta patienttiden väldigt ineffektiv.
Efter PUn, som drog ut på tiden, cyklade jag ner till Domkyrkan för generalrepetition med kören inför kvällens julgudstjänst/konsert. Frida den rackarn lyckades t.o.m. komma dit före mig fastän hon åkt från PU i Tierp! Jisses vad sega vi måste varit på reumatologen idag... Hann inte sjunga något alls på genrepet eftersom jag var sen och det kändes vill jag lova när vi uppträdde sen! Kände mig som en hes höna där på kanten med alla skyhöga toner som det naturligtvis fanns rikligt med i de flesta julsånger. Kändes bra att jag hade orgeln i ryggen så att inte de värsta kraxen bröt igenom. Haha... ;)
Nu har jag kollat på "Bonde söker fru" vilket ju var riktigt fint i dag. Nästan så man fällde en tår här hemma i soffan när paren fann varann. :)
Nu ska jag beta mig ett steg nedåt i föreläsningshögen! ;)
Höres!
Kommentarer
Trackback
