Glädje?
Kände för att byta bloggdesign... Lite blommor är ju alltid trevligt. Skulle helst fixa en egen, personlig design som ingen annan har. Dessvärre finns det varken tid eller ork för det för tillfället. Har förresten ingen aning om hur man ska gå till väga...
Var funktionär på "Skolsim" idag, vilket faktiskt var rätt skoj. Det bästa var att se hur glada alla små barn blev när de tävlat färdigt och fick motta sina medaljer (alla fick medalj, oavsett placering).
Det fick mig att tänka på en sak. Varför håller man på med idrott egentligen? Svaret för alla tillfrågade borde vara för att man tycker att det är roligt och för att man har en vilja att utmana sig själv.
Men hur var det med det roliga egentligen..? Hur ofta ser man en segrare efter målgång uttrycka ren glädje? Det beror förstås på vilken täving man befinner sig på, men den bistra sanningen är trots allt att den spontana glädjen verkar bli mer och mer sällsynt ju bättre simmaren blir. Okej då, ett OS-guld eller världsrekord får väl lite fler att dra på mungiporna, men ska det krävas så mycket?
Visst kan jag på sätt och vis förstå att en flerfaldig svensk mästare kanske inte känner sig jättenöjd om denne simmar på en tid långt över pers, oavsett om det sopar banan med resten av startfältet. Men är inte detta lite sorgligt? Det är som om all glädje ligger i att uppnå något för första gången. Den som tar sitt första brons ser oftast lyckligare ut på prispallen än den som tar sitt 17:e guld...
Jag har inga stora resultat bakom mig, så därför skulle jag utan tvekan JUBLA om jag någonsin fick stå på prispallen på ett stort mästerskap. Men skulle jag å andra sidan bli lika glad för ännu ett DM-guld på 200 fjäril där konkurrensen i vårat distrikt är ungefär lika med noll? Ja, men bara OM jag gjorde en bra tid...
Antar att allt här i livet är relativt...
Var funktionär på "Skolsim" idag, vilket faktiskt var rätt skoj. Det bästa var att se hur glada alla små barn blev när de tävlat färdigt och fick motta sina medaljer (alla fick medalj, oavsett placering).
Det fick mig att tänka på en sak. Varför håller man på med idrott egentligen? Svaret för alla tillfrågade borde vara för att man tycker att det är roligt och för att man har en vilja att utmana sig själv.
Men hur var det med det roliga egentligen..? Hur ofta ser man en segrare efter målgång uttrycka ren glädje? Det beror förstås på vilken täving man befinner sig på, men den bistra sanningen är trots allt att den spontana glädjen verkar bli mer och mer sällsynt ju bättre simmaren blir. Okej då, ett OS-guld eller världsrekord får väl lite fler att dra på mungiporna, men ska det krävas så mycket?
Visst kan jag på sätt och vis förstå att en flerfaldig svensk mästare kanske inte känner sig jättenöjd om denne simmar på en tid långt över pers, oavsett om det sopar banan med resten av startfältet. Men är inte detta lite sorgligt? Det är som om all glädje ligger i att uppnå något för första gången. Den som tar sitt första brons ser oftast lyckligare ut på prispallen än den som tar sitt 17:e guld...
Jag har inga stora resultat bakom mig, så därför skulle jag utan tvekan JUBLA om jag någonsin fick stå på prispallen på ett stort mästerskap. Men skulle jag å andra sidan bli lika glad för ännu ett DM-guld på 200 fjäril där konkurrensen i vårat distrikt är ungefär lika med noll? Ja, men bara OM jag gjorde en bra tid...
Antar att allt här i livet är relativt...
Kommentarer
Trackback
